Vem Tänder Stjärnorna

Vem Tänder Stjärnorna

Foto Sara Svärdsén

Världens berättelser är otaliga….berättelse finns som myter, legender, fabler, berättelser, noveller, episka, historiska, tragedier, dramer, komedier, mim, målningar, glasmålningar, filmer, serier, nyheter, konversationer. Dessutom är berättelsen närvarande i varje tidsålder, på varje plats, i varje samhälle; det börjar med mänsklighetens historia, och det har aldrig funnits ett folk utan en berättelse (Barthes 1988).

Sent på kvällen den 20 augusti 2013 landade jag på Arlanda och två dagar senare kom jag till Karlstad. Nu när jag skriver den här texten har sju år gått. Under alla dessa år jag fysiskt varit i Sverige, men mitt hjärta och min själ stannade i Afghanistan. Fanns kvar i det arbete som jag kunde ha gjort för att skapa en liten förändring i samhället.
Parallellt med mina ansträngningar att komma in i samhället, fortsatte jag mitt arbete som skådespelerska och dramatiker och turnerade över hela världen med min pjäs Sitaraha – The Stars.
Vad jag har gjort i 16 år – sedan 2004 – var att skapa en berättelser om kvinnor utifrån situationer av krig, konflikt, våld, migration, fördomar, diskriminering osv. Men det jag glömde att göra i allt detta, var att berätta min egen berättelse. Kanske inte glömde, men jag valde att inte dela min berättelse, min historia.
”Vem tänder stjärnorna?” är min nya föreställning som jag arbetar med nu och som kommer att ha premiär i oktober. Det är min berättelse, min röst, min historia och mitt bidrag till en förändring.
Inte för att tigga om sympati utan för att förstå. Genom berättelser lär vi oss förstå, både det liv vi själva levt men också det vi aldrig upplevt.

Föreställningen kommer att ha premiär i Karlstad den 14 november.

Upphovspersoner/ Konstnärligt team:
Text: Monirah Hashemi
Regi: Leif Persson
Skådespelare: Monirah Hashemi
Musik: Mattias Perez
Koreografi: Håkan Mayer
Översättning: Tina Bergenbrink
Foto: Dahyu Hashemi och Sara Svärdsén

Citat ur föreställningen:
Minnet är så fantastisk, eller hur? Genom manipulation – som en överlevnadsstrategi – tvingar det oss att förneka eller normalisera våra egna känslor, vår förståelse av oss själva och människor omkring oss. Får oss att acceptera! Att acceptera ”det som skett”.
Men att prata hjälper. Det hjälper till att återfinna delar som har trängts bort. Vi pratar och pratar och varje gång vi kommer till dom där flimriga suddiga bitarna, frigör minnet en liten bit av det som varit gömt så länge. Ju mer vi pratar om det, ju modigare blir minnet att släppa fram nya bilder. Att förstå att det är ok. Att förstå jag kommer att bli ok