En ensam man, en livstid av minnen, ett sista steg. Ibland såg man honom dansa skildrar Inge som inför sin födelsedag konfronteras av sitt förflutna. Han har tappat kontakten med sina barn, sina vänner, sin hund och kanske också med verkligheten. Monologen väver samman fragment av minnen, drömmar och dans i en berättelse som rör sig mellan självömkan, vrede och insikt. Inge försöker greppa sitt liv genom spridda röster från det förflutna, sökande efter sin telefon, sin tax och sig själv.
Ibland såg man honom dansa skildrar Inge som inför sin 70-årsdag konfronteras av sitt förflutna. Han har tappat kontakten med sina barn, sina vänner, sin hund och kanske
också med verkligheten. Monologen väver samman fragment av minnen, drömmar och dans i en berättelse som rör sig mellan självömkan, vrede och insikt. Inge försöker greppa sitt liv genom spridda röster från det förflutna, sökande efter sin telefon, sin tax och sig själv.
Inge identifierar sig med Rothbart, den onda trollkarlen, i Svansjön. Missförstådd och hatad, i slutet dödad av Siegfried. Föreställningen lyfter teman om social isolering och känslan av att samhället inte längre har en plats för en. Den berör den växande skaran av män som upplever sig som utanför ett samhälle som de själva heller inte längre förstår. Arbetet
inspirerades av bland annat Johanna Lindströms forskning om hur även priviligierade grupper kan uppleva sig marginaliserade, en grogrund för bitterhet och extremism.
Hatet riktas inte alltid utåt, utan kan också bli en lågmäld men farlig ensamhet.
Ibland såg man honom dansa är ett försök att förstå den ensamhet som inte syns – men som påverkar hela samhället.
